Richard Bergfors, vd för MAX snabbmatsrestauranger
Posted on 25 January 2014 by

Richard Bergfors brev som symptom på vad näringslivet saknar

De senaste dagarna har jag funderat över mitt förra inlägg som jag skrev innan uppståndelsen kring MAX vd Richard Bergfors och brevet till de anställda. Jag berättade om hur jag hoppades en dag skulle komma när människor inser att det mest givande är att göra saker för varandra.

Richard Bergfors skrev att det vore katastrof om oppositionen skulle vinna valet i höst. Vilket han fick ångra och menar att han kunde uttryckt sig klarare och att han blivit missförstådd. Så här skrev han i nyhetsbrevet:

“om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga. Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer att få stora konsekvenser för vår tillväxt”

Givetvis blev många upprörda över detta. Inte minst media som snabbt drog slutsatsen att han ville skrämma sina anställda att rösta ”rätt” för att inte riskera förlora jobbet.

Media brukar överdriva saker och personligen litar jag sällan media och jag tror därför att Richard mycket väl skulle kunna ha blivit missförstådd – om det inte vore för det faktum är att det inte handlar om en intervju utan om ett brev som han själv skrivit.

Jag tror att vad Richard menar när han säger att han blivit missförstådd är att han egentligen ber om ursäkt för att han lät så arrogant. Jag tror att han är medveten om hur viktigt det är att vara ödmjuk som vd. Jag tror också att han är medveten om hur viktigt det är att företaget är transparent gentemot sina anställda. Jag tycker också att MAX gjort en bra sak som satsat så mycket på zeromission i Uganda – mer än något annat svenskt bolag. Det är ett frivilligt privat biståndsinitiativ som fungerat så bra att de fick en utmärkelse av UN förra året.

MAX och Richard Bergfors är inte så onda som media vill få det till.

Men det finns ett problem med Richards brev och de svar han ger i intervjuer om händelsen. Han avslöjar att han trots allt inte tycks ha lyft blicken över den gamla feodala kapitalismen där företagen är, tja i princip patriarkala hierarkier, till en ny kapitalismen där människor och planeten är lika viktigt som att företaget är ekonomiskt lönsamt.

Att ge pengar till ett socialt trädplanteringsprojekt i Uganda låter bra – men när vdn för samma företag säger att det vore katastrof om arbetsgivaravgifterna höjdes för unga så skorrar det väldigt illa och nästan på en gång tror åtminstone jag mig förstå att det antingen handlar om greenwashing, eller så har ledningen för MAX inte helt förstått vad ett engagemang i helheten egentligen är – och därför tänkte jag föreslå några förebilder:

Mandragon Corporation. Ett baskiskt företag som grundades 1956 och idag är Spaniens 7:e största bolag. Drivs som producentkooperativ. Mandragon vet vad transparens betyder!

John Lewis. Varuhuskedja i Storbritannien. Välkända för sin personalpolitik och medbestämmande i företaget. Också ett producentkooperativ.

Richard Branson. En presentation är väl knappast nödvändig och även om denne Richard inte heller gör allting rätt, så är han en fantastisk inspirationskälla i motsats till Richard Bergfors. Läs till exempel en artikel av honom nyligen i The World Post.

Schweiziska Migros. Ett bolag som blivit mycket framgångsrikt tack vare grundarens altruistiska patos. Idag ett av de största detaljhandelsbolagen i Schweiz. Sedan länge ett kooperativ.

Semco. Eller läs Ricardo Semlers fantastiska bok Maverick om hur han vände ett litet bolag i verkstadsindustrin till ett bli ett av Brasiliens största företag – genom att ge de anställda mer att säga till om, aktier i bolaget, maximala lönegapsskillnader i bolaget och så vidare. En oerhört inspirerande bok för alla som har en ådra av entreprenörsskap i sig och som jag är säker på att Richard Bergfors skulle tycka om.

Hoppas du läser den Richard. Hoppas många andra gör det också för den delen. För det är åt det hållet vi bör gå om vi ska ett samhälle med en verkligt blomstrande ekonomi. Ett där vi bygger välfärd istället för som idag när vi mest underhåller den – eftersom det vi byggt rasar sönder i en allt snabbare takt samtidigt som vi med något hypnotiskt i blicken stirrar på de ekonomiska resultaten och hoppas på tillväxt.

En dag hoppas jag det självbedrägeriet upphör. Kanske börjar det rentav med Richard Bergfors. Låt oss i alla fall hoppas det.

/Björn

Posted on 20 January 2014 by

En dag kommer säkert..

En dag kommer säkert när människor inser att det är fruktlöst att göra saker för att få pengar – eftersom man aldrig kan få tillräckligt.

En dag kommer säkert när människor inser att det är fruktlöst att göra saker för att få berömmelse – eftersom det inte är möjligt att känna sig tillräckligt känd.

En dag kommer säkert när människor inser att det som ger mest är att göra saker för andra.

Posted on 24 June 2013 by

Stjärtsvängen

Pilot på detta experimentplan är Carl Rönn som jag lärde känna när vi gjorde lumpen på Berga helikopterdivision och flygräddningen på Gotland.

Men det var länge sedan vi var ytbärgare. Idag är Carl Rönn ungefär som jag, en mångsysslare och entreprenör. Bland annat har han tagit initiativ till Siljan Airpark som antagligen är världens enda radhusområde där husen försetts med hangar istället för ett garage. Vem kom på idén? Carl Rönn naturligtvis.

Nu senast engagerar sig Calle i Siljan Airpark flygmuseum och där har han lyckats få till en fin samling av flygmaskiner, flygmotorer, ballonger och annat. De äldsta föremålen är ända från tidigt 1900-tal vilket är extremt gammalt för att vara flyghistoria. Många av föremålen har aldrig tidigare visats så nog är museet unikt alltid.

Det verkar kanske konstigt att anlägga ett flygmuseum i djupaste Dalarna men jag råkar veta att de närmaste åren kommer museet växa betydligt och bli en tämligen stor attraktion för hela Dalarna. Vad det handlar om får jag dock inte avslöja tyvärr, men går saker och ting i lås blir det riktigt cool.

Idag finns massor av aktiviteter på somrarna inte minst en rätt speciell och tämligen unik buskisteater baserad kring flygplan från första världskriget (kopior då) som faktiskt flyger under föreställningen. Går inte alla dagar så kolla innan.

Planet i filmen är givetvis signerat Carl Rönn vilket betyder att han byggt det själv, vem trodde något annat.

En flygtur runt fältet som den i filmen kostar om jag minns det rätt 300 bagare och är möjlig om vädret tillåter, att Carl är tillgänglig som pilot och att du vågar förstås.

Filmen är tagen med en iPhone 3gs.

Siljan Airpark Flygmuseum.

Siljan Airpark Flygmuseum. Ligger vid Siljansnäs inte långt från Leksand.

 

Posted on 6 June 2013 by

En cykelmakare som berör

Si, det är något väldigt speciellt med den här kortdokumentären om den den varma sköna killen Ezra Caldwell som liksom bara råkar bli cykelmakare. På dryga tio minuter berör filmen djupt mänskliga frågeställningar.

Filmen påminner mig om något jag själv hade för länge sedan och som jag verkligen saknar. Känslan av att forma material med mina händer och känna tillfredsställelsen av att skapa vackra funktionella saker.

Som så många andra bytte jag för länge sedan ut svets, svarv och andra verktyg mot datorn och har med det fått ett stillasittande arbete utan att längre forma material med min kropp. Jag skapar saker, men sättet jag skapar på är inte särskilt tillfredsställande och jag känner avund när jag påminns om det, men inte minst längtan till något som känns mer autentiskt.

Cykelmakaren Ezra hade otur och fick cancer, och därmed handlar filmen om mycket mer än enbart hantverk. Den handlar om våra tid som en gåva och väcker tankar om vad vi gör med våra liv och hur medvetna vi är om våra val. I hur utsträckning blir de bara till?

Man kan ställa sig frågan: Om jag fick chansen att leva om igår, skulle jag göra samma sak om igen eller skulle jag välja att göra något annat? Tänk om jag skulle jag leva som om livet tog slut om två år? Ezra ställer sig själv den frågan men får omedelbart en ny: Ja, men om det inte tar slut om två år. Vad gör jag då?

Det är en perfekt liten film.

mindful_practice
Posted on 31 May 2013 by

Är du för upptagen för att ta det lugnt?

Ibland är jag verkligen det. Jag åker in i en iver att göra saker och märker inte hur jäkt påverkar mig att bli kantig och kanske inte så mysig som jag brukar vara. Så det här inlägget är en påminnelse till mig själv att vara Mindful och att ha ett icke-dömande förhållningssätt. En påminnelse att se mig själv… dömer jag mig själv, dömer jag andra? Och som min vän Gunnar hela tiden säger: Det finns inget rätt eller fel.

Posted on 30 March 2013 by

Med Ellen MacArthur på Cradlenets cirkulära salong.

Häpp vilken förebild Dame Ellen MacArthur är. Ett dynamitpaket av sällan skådat slag. Hur kan man vara så rak, samtidigt så lyhörd och med det drivet? För mig en sanslöst ovanlig kombo. Hylla och heder! Ja, det är personen det, sen är det budskapet som kommer ur hjärta och huvud på en och samma gång. Huzza..

Dame Ellen diskuterade frågor som: Vad skulle krävas för att Sverige skulle ställa om till cirkulär ekonomi och vad har vi att vinna på det? Vilka förändringar i resursflöden, affärsmodeller och konsumtion skulle en cirkulär ekonomi i praktiken innebära?

Batteriet tog slut mitt i, men turligt nog är videon ovan den bästa biten av föreläsningen.

schubert_header_1
Posted on 29 March 2013 by

Schuberth SRC intercom – Free Cheat-Sheet

I have discovered that Schuberths helmets most probably are made to protect smarter heads than mine. At least this must be the case with the Schuberth SRC intercom-system. The SRC-system makes it theoretically possible to talk not only to my passenger but also a friend on another bike.

But that’s in theory. The main obstacle has been my poor brains lack of memory capacity needed to remember the SRC-systems gazillion button combinations.
Apart from my dysfunctional memory, another problem is Schuberth SRC:s poorly written instruction manual. Of course Schubert has made this cheesy manual – ok if you have wi-fi, remember the address and have lots of time, but it’s not very practical on the roadside.

So I made this fine little sheat-sheet which I find extremely helpful. Hopefully someone else will as well.

Read More

Posted on 7 February 2013 by

OBEY

We can either obey or we can rebel.” Med det påståendet avslutar den brittiska filmaren och illustratören Temujin Doran sin film OBEY. Filmen är en kritisk kommentar till det samhälle vars kollaps vi just nu skulle kunna bevittna inledningen till.

Det är en störande film som är i samma genre eller, rättare sagt ett utmärkt komplement till, en annan mycket bra brittisk dokumentär: The Century of The Self av Adam Curtis som sändes i fyra delar på BBC 2010. Bägge filmerna är av arten titta kejsaren har ju inga kläder! och är mycket övertygande. Detta gäller särskilt Curtis film, men även Dorans OBEY.

Filmen Obey bygger på boken The Death of the Liberal Class av Chris Hedges och belyser den fälla som kapitalismen utgör för mänskligheten och för planeten. Vi är inte vid stupet än men tiden är knapp. Mycket knapp. Jag kan inte annat än hålla med Temujin Doran i att vi kan antingen fortsätta lyda – eller vi kan göra uppror. Men, och det är väl lika bra att skriva det också; uppror (att vara rebell) är inte samma sak som att göra revolution. Revolution strävar efter att kasta omkull ett maktsystem och ersätta det med ett annat. Vi vet hur det slutar och vi kan inte upprepa gamla misstag. Här borde Temujin Doran valt sina ord mer noggrant. Det är lätt att misstolka t ex: “Rebellion is about permanent revolt and perpetuate alienation from power.” som något annat.

Men ändå, det är när jag hör just de orden som jag kommer att tänka på Gandhi. Gandhi om någon var en rebell som pekade på en fredlig väg där kärlek och förtroende var ledstjärnor och sanning och makt var intimt förknippade med varandra. Det kom för övrigt ut en ny bok om Gandhi alldeles nyligen: Gandhi and the unspeakable: His Final Experiment with Truth. Här är en alldeles färsk och mycket spännande intervju med författaren James W. Douglass på Writers Voice. Lyssna på den också.

Posted on 1 February 2013 by

Social justice as an idea and ecology as an idea are really one idea.

I tip my hat to this dude. He is poking his finger right on mankind’s most sore spot. I could not have said it better myself.

“The root of the consumption society is the root of disposability itself. See, if you understand the link between what we are doing to poison and pollute the planet, and what we are doing to poor people, you arrive at a very troubling but also helpful insight. In order to trash the planet you have to trash people. But, if we could create a world where you don’t trash people, you can’t trash the planet. So we are coming to a point where social justice as an idea and ecology as an idea are really one idea.”

See Van Jones say this and more on the subject of the economic injustice of plastic. TEDx – GreatPacificGarbagePatch Los Angeles, 20110119

Posted on 23 January 2013 by

Jorden en Typ 1 civilisation om 100 år? – Ja, om vi bestämmer oss för det.

Det är en pretentiös rubrik, jag vet, men jag valde den ändå framför den andra jag hade på lager trots att den var mer klatschig: Vilken helvetes fest vi har! Och hur kom jag fram till det här undrar du. Så här går min story:

På väg mot mitt favoritcafe denna morgon bad jag Siri att spela musik. Hon valde att spela Lars Demians gamla låt Alkohol. Inte min favorit, jag visste inte ens att den fanns på min telefon. Men Lars skrapiga röst som berättar om ett fyllo som vaknar blodig och sönderslagen i en trappa, fängslade mig och jag lät den fylla mina öron och påverka mina tankar.

Jag vaknar i en trappa och jag vet inte var jag är.
Jag är trasig och blodig och min kropp den känns alldeles sned.
Jag har en smak i munnen, som om jag hade ätit as.
Mina pengar är borta och min klocka har gått i kras.

Byt ordet alkohol mot olja och den här sången kan lika gärna handla om mänskligheten om femtio eller hundra år. Än pågår festen. Några är bekymrade, men betraktas av det stora flertalet som tråkmånsar och partyförstörare.

Sången fick mig att tänka på något jag läste tidigare i morse:

“We are a plague on the Earth. It’s coming home to roost over the next 50 years or so.”

Det är David Attenbourgh, den kända programledaren från BBC:s naturprogram som säger detta i en intervju i tidningen RadioTimes. Han går på och menar att ”Mänskligheten är en pest på jorden” och säger att vi måste begränsa befolkningstillväxten eller också kommer naturen göra det. Attenbourgh har antagligen knyckt denna dystra utsago från filmen The Matrix där skurken Agent Smith liknar mänskligheten med ett Virus som kommer dö tillsammans med sin värd. Så här säger han:  Read More

Older Posts